Efter att ha funderat lite över vad jag egentligen pysslar med och beklagat mig lite över min vilsenhet så känns det mycket bättre! Bestämde mig för att bara ta det luuuuugnt med ridningen idag. Så det blev ett sadellöst pass i skogen. Avslutade det sedan med några få varv på banan och tänka sig; När jag bara sitter still, enbart fösöker slappna av och skumpa med, så går allt så otroligt mycket bättre! Att det ska vara så svårt när det egentligen är så lätt?!?!

Känner mig hursomhelst jättenöjd och glad efter det där totalt kravlösa barbackastudsandet på ponnyn, och han verkade mycket nöjd också! Imorgon blir det löshoppning och nya skor!

Nu har jag till 100% bestämt mig. Det blir hundutställning för Fiffi i augusti. Och det känns som rätt beslut. Blomman är inte i sitt livs form, och det finns ingen chans att jag kan få honom i det på en månad. Så att då lägga flera tusen på en helg  där vi ändå inte kan leverera det vi skulle kunna, nej, det känns inte roligt!

Dessutom så ville jag ju kika på hundgrejerna som säljs på hundutställningen. Fiffi vill ha sax/ar, säng, snacks (hon är ju inte medlem i spanielklubben för intet) och säkert något mer ;) Vi får dessutom träffa massa andra kul människor med Fiffi-hundar och vi får träffa åtminstone ett av Fiffis syskon! Kul, ser verkligen fram emot det!

Och mest av allt längtar jag till helgen v.30 För då får Blomman och jag besök av våra bästa vänner! <3 V ska ha "ridläger" och bara umgås, rida, ha jäkligt kul och prata massa massa häst och cob-prat! Wiiiie :D

Blomman och jag har haft en uppåtkurva länge, och egentligen så är den inte i någon annan riktning nu heller, bara det att känslan sviker mig lite just nu. Jag känner mig lite lost över vilken väg jag egentligen håller mig till. Det blir liksom lite hattigt, ibland ena, ibland andra och ibland den tredje eller fjärde. Det blir inte riktigt hållbart..... Ridpassen blir såklart där efter. Även om det blir highlights ibland och han bjuder på hur mycket grym ridkänsla som helst, så är det stunderna däremellan som känns halvkass.

Men det är väl så när man är lite väl perfektionistiskt lagd. Man önskar att allt är klarblå himmel, strålande sol och gröna ängar hela tiden. Men riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Om det aldrig regnar så blir ju gräset visset, jag menar kolla in öknen, där är solsken hela tiden, och hur kul verkar det va =P För att uppskatta highlightsen så behövs ju dalar. Och jag antar det är där vi är just nu. I en liten dal med en regnskur. Säkerligen är vi snart tillbaka igen. Mest tror jag det är jag som behöver hitta tillbaka. För det är mitt huvud som sätter käpparna i hjulen för oss. Min ständiga strävan efter "det kan alltid bli lite bättre" istället för att bara tycka, "gud va bra det här va". Jaja, jag lär mig nog, såsmåningom! ;)

Så det är inte alltid helt lätt att vara min häst. Stackars Blomman har inte ens valt det själv. MEN, det har ju faktiskt sina fördelar också, så han kunde ju haft det värre ;P

Nu ska jag dra bort till honom, världens bästa ponny, och krama honom och tala om för honom att jag trots att jag är en jättejobbig matte med ett helt mindfucked huvud, så älskar jag honom väldigt mycket <3